Nej jag är tant! Vilken tur för mig att tanten är på tapeten nu så att jag får känna mig lite inne. Jag och en kompis till mig som också var ung när hon fick barn brukade alltid skoja och spela på det när vi var ute och festade på den tiden det begavs. Vi skålade och sa att nu tar vi tillbaka svunnen ungdom precis som alla fördomar sa. Vi kunde driva om oss själva och vår situation. Men egentligen tyckte jag att det var ganska tufft, eller svårt ska det heta på vuxet språk. För mig var det inte det svåra att vara förälder utan man kämpade hela tiden mot omgivningens synsätt. För att man var ung hade man minuspoäng och placerades i ett fack. Alltid när jag träffade nya människor så blev de först chockade över att jag hade barn (eftersom jag var så ung och rynkfri på den tiden), skulle oja ”det kunde jag aldrig tro bla bla” Sen, egenstatistiskt sett var följdfrågan alltid, 9 av 10:”Är du ihop med pappan?!” Alltså innan frågor som jag får nu när jag är ”gammal” har du tjejer eller killar, hur gammal osv..

När man är så ung som jag var när jag fick Junie så har man gått igenom en del och jag tror att efter som jag var så ung fastande jag lite i rollen och nu när stämpel är urtvättad har jag svårt att förlika mig med det!? Jag är inte tillräckligt ung längre. Jag är som alla andra föräldrar. Jag är en i gänget. ( inte riktigt med tanke på att jag kläckt 3 innan trettio, det får man höööra) Vilket jag alltid önskat och den respekten är rogivande och allt runt omkring föräldraskapet i sig nu egentligen. Man har vanan inne. Men att bli äldre känns kluvet. Jag har en jämngammal vän som fick förkläde och kökshandukar i födelsedagspresent när hon fyllde 26 och hon blev så glad! (Ja det var svenskt tenn men ändå)Jag tänkte direkt, köper någon jävel en kökshanduk till mig på min födelsedag så hänger jag mig i den! Men nu, tja inte helt fel alls. ”Snygg handduk hörru du, tack på riktig! ”Ska vi ses nästa vecka och sticka en ful halsduk tillsammans och ha det trevligt?!” Åmajgad! Men det är vad som hänt med mig. Massa saker händer med mig just nu. Jag genomgår en förvandling. Jag gör saker jag inte förut gjorde eller jag gjorde dem för att jag var tvungen, skillnaden idag är att jag vill. Jag orkar inte ens vina på en vardag längre, det säger ju allt! Jag gjorde det i måndags i och för sig, på ”tjejtisdagen” men kl. 23 var det definitivt över. Förr satt man kvar och slira tills man blev utslängd. Sen är jag manisk i mitt hushålle som Lotta på Bråkmakargatan kallar det. Jag fixar och donar och VILL det? Jag lyckas inte ens bli tillräckligt bitter för att starta en fight med Mario längre, för att jag vet våra roller och för att jag först nu insett att det är självvalt det mesta. För han gör det inte lika bra som mig och bra på andra saker, ni förstår. Men det har varit en lång process som ändå är helt oförklarligt nyss. Vad hände men min ungdom, mina pattar och min naivitet. Mitt smink? Alltså jag sminkar mig nästan aldrig och gör jag det får jag Mario efter mig direkt och barnen och kollerger ger komplimanger så man blir glad och tänker att man ska bättra sig. Men jag gillar det, alltså jag hade gärna sett yngre ut det förnekar jag aldrig och jag borde verkligen raka benen oftare, det är ett faktum. Men jag skulle inte med vilje vilja vara yngre i skallen även om vissa moment innebär regelrätta tantbrott och brodderi. Fanen, jag är i smeten nu, sen kommer gräddhyllan eller?

Jo den var precis så som jag inte ville ha det. Det är första gången vi åker utan all inklusive och barnklubb. Vi reser inte så ofta i och för sig men en gång om året brukar det bli i alla fall och då har vi valt att ha det så. Nu i stället övertalade jag Mario att åka lite budget, så att vi kanske har råd att göra fler turer snart. Det var min tanke när jag bokade ett lägenhets hotell i Playa del Inglés. Och det var inget fel på det hotellet. Det var rent och rymligt med uppvärmd pool och trevlig personal. Mindre trevliga personer på detta klot var våra barn som turades om att ha diverse problem sinns emellan. Ena vill sitta på den andras sol/flyg/café eller restaurangstol, ser illa, sand i ögat, hål i sugröret, fel färg på glass glasyren, blir mätt efter 3 pommes som vi betalar en hel måltid för 2 ggr varje dag heeeela veckan! Andra tappar bort, letar, saknar sina saker konstant, skavsår, jobbigt att gå, varmt och läskigt med kryp, har tonårs ton i det mesta som kommer ut. Tredje är hungrig, vill då äta konstant, får klubba att tysta mun (usch ja jag erkänner), plumsar i poolen, är allmänt omedvetandes suicid, slänger sig bakåt och skriker vid minsta motgång och kanske vill bitas, nästan. (Vi tror att hon gör det på förskolan på måndag.) Föräldrarna? Ja vi roddar, medlar, snyter, plåstrar, skäller, föder och försöker se det från den positiva sidan, tittar på varandra bakom barnens ryggar och gör ”häng mig” grimaser och ” kill Me.” tecken. Det enda vi ville då egentligen var väl att dra en stor cervezas och andas en stund. Första kvällen köpte vi lite tapas och fyllde kylen med smarr och Cava fulla av naiv förväntan och upprymdhet av den kommande veckan. Men jag tror vi satt, helt sant på hela veckan sammantaget. En kvart, en kväll på balkongen och smuttade lite vin. Sen gnydde någon till i något av rummen och efter det var löst var vi väl så utmattade att vi gick och dog i stället för att ”kärleks pussas” som vi börjar tro folk bara gör i sagorna, det är en skröna för oss i alla fall. Nästa dag klockan 6 var det dags igen och nästa dag var det så igen, innan det var dags nästa dag igen…

Jag såg på dem med ett barn, hur de satt där i lugnan ro och hade det trevligt, ett knä att plåstra, en liten söt sak att roa och få nöjd. Ja jag glodde till och med på pensionärerna och blev avundsjuk. Jag ville liksom också sitta med en äcklig likör (avskyvärt den där smörjan) i blommig dress med rödlätt gubbe under ett parasoll och vara salongsberusad, än mer, blev jag nog grön i fejan av att se små kuckeliurriga kärlekspar i solnedgången undertiden jag hade min minsta på höften som vaknat fast än hon skulle sovit för natten samtidigt som jag gungade min mellersta som aldrig vill förflytta sig vidare och den äldsta var försvunnen med honom som skulle vara vuxen för det var dags att gå hem. Nje men vi hade det fint vi med och jag ve att ungarna är tok nöjda över semestern, därför vi gjorde ett bra jobb jag och Mario. Ett jobb, är precis vad det är det. Att ha barn.

Kids club säger jag bara! Eller egen barnflicka att ta med. En ful en.

Nu har vi varit utan tvättmaskin i 1 vecka och vi reser på fredag morgon! Huh nu börjar allas klädlager sina på riktigt. Den skulle levereras och installeras i dag men tro det eller ej, firmans bilar hade blivit rånade?! Å Nej det var inte vår hälare som ringde utan någon av de vanliga affärskedjorna typ El-Giganten eller Siba vad vet jag. Mario beställde.. Bra pris?!

Så här bra blev det när jag försökte tapetsera. Våden föll ner efter 1 v!


Hej Farmor! Tänkte att jag skulle försöka skärpa mig lite och skriva här ibland nu när Mario fixade med ditt bredband igen. Och hej Mickis, blir du glad nu om jag bloggar igen?!

Jag har faktiskt inte mycket tid över för någonting just nu,(vem har det säg?) därför har bloggen hamnat väldigt lågt i mina prioriteringar plus att lusten inte riktigt infunnit sig. Jag håller på att fixa en massa med huset och dribblar med mina 3 kottar och jobbar nätter. Mario har lagt in högsta växeln på sitt företag och arbetar ofta och mycket. ”Bara pengarna rullar in så är jag tyst!” Brukar jag säga. Men vi tar lite ledigt då och då tillsammans. Vi var t.ex. på Gotland en vecka nu nyss. Jag och småbarnen åkte på måndagen och Mario och Junie kom efter på torsdagen. Det var en mysig men intensiv vecka. I år firar vi jul här hemma för första gången så det var viktigt för oss att åka ner och träffa släkten lite. När vi kom hem var vi i chock jag och Junie, hela huset var renstädat och allt bara blänkte. Jag anade oråd direkt måste jag erkänna och så när vi fann hinken som städfirman lämnat kvar kom vi på hans bluff. Visste väl det men det spelar ingen roll, känslan att komma hem så var enorm! Synd bara att jag aldrig får betalt när jag städar! :P

Nästa fredag åker vi en vecka till Gran Canaria. Jag tyckte så synd om mig själv att jag bara hann bada en gång på hela sommaren och det doppet var inte ens i havet utan på St Eriksbadet, att jag bokade en resa till oss. Fast än alla stålars är bestämda att gå till huset och renoveringar. Man måste få unna sig!

Sen har jag spikat datum för min 30 års fest i mars. Hujha men fy. Det blir botoxparty! Nä det blir öppet hus här hemma, inget märkvärdigt och jag tänker att det samtidigt blir som en inflyttningsfest eftersom vi inte hunnit med att ha en. Fest är alltid kul! Men vad ska man önska sig? Folk kommer ju att fråga! Svårt det där, jag är mest glad om de kommer. Funderar på lite finare viner till min framtida vinkällare, kan man önska sig det? Och champagne?! Schååål liksom?!

Idag kom Tessie & Sebastian hem från Bali. Ska ringa henne nu! Hej då!

Jag har så mycket att skriva om.Det är så mycket som hänt. Så mycket vi gjort såklart under den här tiden jag inte bloggat.  Vi har flyttat som ni vet. Barnen har börjat på ny skola och förskola. Bella har till och med inskolats. Jag ville vänta och pussla fram till årsskiftet men Mario och pedagogerna övertalade mig att starta henne nu, vilket var bra. För jag hade aldrig orkat mina nätter (jag jobbar natt numera)utan vila och Mario hade kunnat mörda någon bara för att få gå tillbaka till jobbet igen.  Hon är för liten min mening eller vad ska jag säga så för egentligen? För nu är hon ju där och vi har bestämt så och det fungerar uppenbarligen väldigt bra. Men hon är en liten bebis som går på förskola utan mamma och pappa på dagarna. Som längst 9-16 men ledig också många dagar iom mitt schema. Men hon går faktiskt vissa dagar trots att jag är hemma och skräpar, 9-14 för helhetens skull. Det känns konstigt men jag vet att det är viktigt just för att hon är så liten. Kontinuitet och rutin känns viktigt och jag kämpar för att göra det rätt.  Men iaf, när jag hämtar vill hon inte gå hem, vill bara leka vidare.... 
Jag är en sån där fuling luring förälder som spanar in barnen och personalen i smyg när jag kommer, sätter på mig de blå tossorna i slow motion för att inte prasslas och så gluttar jag in i verksamheten (kan sitta i bilen och glo på dagisgården en stund också som ett litet psyko)- hon pysslar alltid med något, plockar in och ur saker från någon låda eller möblerar stolar och bord, lägger dockor i sina sängar fixar runt eller suger på något smarrigt smuts från golvet, flinar med sin snorelva och är bara hur nöjd dom helst. Hon gör sig förstådd, vilket är viktigt såklart, att kunna förmedla  ja, nej och stopp iaf!  Vilket vi inte var oroliga för ett smack, Bella är en bestämd liten dam vill jag lova!! Som sina systrar fast sju resor värre kommer hon bli säkert! Så läget känns stabilt, hon verkar nöjd med sitt lilla liv. Men är trött, somnar 18 och sover till 06, det är mycket nytt  och många intryck när man är sådär liten och söt ni vet.  

Vi har fått bredband.

Inte bara så att vi flyttade in ett hus där tiden stått stilla i 30 år, utan micro men med bilhandlarpanel och rosa strukturtapet. Där fanns ingen kontakt med omvärlden, inget internet! Men de grävdes och drogs in fibernät det visste vi sen innan och vi har väntat tålmodigt, uppkoppling var lovad till 1 november men Mario var ivrig och testade på kul ikväll. Så surrade det till i displayen och himmelen öppnade sig, föll ner i skallen på oss, änglarna sjöng och vi bara drog åt oss våra datorer, kramade om dem. Våra blickar mötes i samförstånd. Nu jäklars blir det ingen filmkväll. Inge mer yatzi eller vänd tia, inge mera tända ljus och titta varandra i ögonen snack, inge mera stryka tvätt, sortera gamla kort, göra album, inge mer trängas i samma badkar med lite skumpa, inge mer bastu eller smarriga tapas på tu man hand när barnen lagt sig. Nä nu blir det varsitt hörn i soffan med brännhet laptop i knät. Det är värme det med!  Ahhh!