21:23:23
Hur var resan då?
Jo den var precis så som jag inte ville ha det. Det är första gången vi åker utan all inklusive och barnklubb. Vi reser inte så ofta i och för sig men en gång om året brukar det bli i alla fall och då har vi valt att ha det så. Nu i stället övertalade jag Mario att åka lite budget, så att vi kanske har råd att göra fler turer snart. Det var min tanke när jag bokade ett lägenhets hotell i Playa del Inglés. Och det var inget fel på det hotellet. Det var rent och rymligt med uppvärmd pool och trevlig personal. Mindre trevliga personer på detta klot var våra barn som turades om att ha diverse problem sinns emellan. Ena vill sitta på den andras sol/flyg/café eller restaurangstol, ser illa, sand i ögat, hål i sugröret, fel färg på glass glasyren, blir mätt efter 3 pommes som vi betalar en hel måltid för 2 ggr varje dag heeeela veckan! Andra tappar bort, letar, saknar sina saker konstant, skavsår, jobbigt att gå, varmt och läskigt med kryp, har tonårs ton i det mesta som kommer ut. Tredje är hungrig, vill då äta konstant, får klubba att tysta mun (usch ja jag erkänner), plumsar i poolen, är allmänt omedvetandes suicid, slänger sig bakåt och skriker vid minsta motgång och kanske vill bitas, nästan. (Vi tror att hon gör det på förskolan på måndag.) Föräldrarna? Ja vi roddar, medlar, snyter, plåstrar, skäller, föder och försöker se det från den positiva sidan, tittar på varandra bakom barnens ryggar och gör ”häng mig” grimaser och ” kill Me.” tecken. Det enda vi ville då egentligen var väl att dra en stor cervezas och andas en stund. Första kvällen köpte vi lite tapas och fyllde kylen med smarr och Cava fulla av naiv förväntan och upprymdhet av den kommande veckan. Men jag tror vi satt, helt sant på hela veckan sammantaget. En kvart, en kväll på balkongen och smuttade lite vin. Sen gnydde någon till i något av rummen och efter det var löst var vi väl så utmattade att vi gick och dog i stället för att ”kärleks pussas” som vi börjar tro folk bara gör i sagorna, det är en skröna för oss i alla fall. Nästa dag klockan 6 var det dags igen och nästa dag var det så igen, innan det var dags nästa dag igen…
Jag såg på dem med ett barn, hur de satt där i lugnan ro och hade det trevligt, ett knä att plåstra, en liten söt sak att roa och få nöjd. Ja jag glodde till och med på pensionärerna och blev avundsjuk. Jag ville liksom också sitta med en äcklig likör (avskyvärt den där smörjan) i blommig dress med rödlätt gubbe under ett parasoll och vara salongsberusad, än mer, blev jag nog grön i fejan av att se små kuckeliurriga kärlekspar i solnedgången undertiden jag hade min minsta på höften som vaknat fast än hon skulle sovit för natten samtidigt som jag gungade min mellersta som aldrig vill förflytta sig vidare och den äldsta var försvunnen med honom som skulle vara vuxen för det var dags att gå hem. Nje men vi hade det fint vi med och jag ve att ungarna är tok nöjda över semestern, därför vi gjorde ett bra jobb jag och Mario. Ett jobb, är precis vad det är det. Att ha barn.
Kids club säger jag bara! Eller egen barnflicka att ta med. En ful en.