ME&MY

2014-09-26
23:25:00

Treskift


Så här kan man inte ligga och åma sig på dagtid :)
 
 
Sitter i soffan med datorn i knät och tittar på kalla fakta i bakgrunden och försöker bli trött. Jag har jobbat kväll och ska börja 7 i morgon bitti. Jag har precis börjat med treskift efter att ha arbetat natt i 3 år. Jag tycker det känns jätte skönt och att det verkligen var på tiden. Jag fastnade i nätterna för det varit så värt att kunna ha så mycket tid för barnen! Jag har liksom alltid varit hemma och funnits för dem hela tiden. Kunnat hämta tidigt, spenderat eftermiddagarna och kvällar tillsammans, ätit middag ihop och nattat iaf Bella innan jag åkt i väg till jobbet och varit helt ledig var tredje vecka.
 
Rena rama lyxschemat och tillvaro jag överger, men jag vill verkligen detta. Inte för att nätterna var tråkiga, tvärtom. Södersjukhuset sover aldrig och jag arbetar på en akutvårdsavdelning så vi håller oss sysselsatta dygnet runt. Men jag känner att jag inte vill fastna i ”natträsket” . Det är tungt för kroppen och jag blir seg och grinig, särskilt den veckan jag kör 52 timmar. Kanske inte så det märks utåt men inuti mig känns det motigt, som att gå omkring och känna sig lite bakfull och få göra sig till för att verka normal. Jag äter dåligt då, väldigt lite och kommer inte ut ordentligt på mina promenader, kan känna mig osocial och lite inåtvänd. På vinter hinner jag knappt se solen heller. Ja man blir trött och det är inte meningen, vår anatomi är inte skapt för att hålla igång nattetid helt enkelt.

 

Hur som det ska bli intressant att se hur allt nytt landar. Det är ju jag som skött markarbetet och all logistik i familjen. Första veckan gick Mario med barnen på Olerys och Mc Donalds de kvällarna jag var borta. Inte ok, så fortsättning följer!

 
2014-09-24
19:29:00

Det kallas livet

Det är så lustigt hur allt ter sig och hur tid och sammanhang formar en till den man blir, egentligen inte alls konstigt utan något de som gått före alltid påpekat, det blir annorlunda, du blir annorlunda! Ja jag är annorlunda! Jag har nog inte mognat som jag kanske velat uttrycka det, utan mer blivit kompis med mig själv och med vem jag är, varför jag är jag . Det är nog det som händer när livet blir längre och rikare på erfarenheter.
Mycket handlar om acceptans och att kunna styra sina impulser. Det har jag blivit både bättre och sämre på beroende av var mina känslor tar mig. Jag väljer mina strider, inte för att jag krigar men ni förstår. Jag sorterar bort, lägger till där jag brister och försöker hitta en balans. Skillnaden nu är att jag respekterar mina känslor mycket mer och försöker utreda och lösa knutarna även om det tar tid, det får ta tid.
 
Men jag känner mig precis som förut lika dum och skamsen inombords med en djävul på axeln som påtalar att jag överdriver och är egoistisk, men slår bort hjärnspöket som för mig kallas självförakt och försöker stå upp för mig själv och mina beslut; ”Att jag känner så här för att jag är jag och det är ok!” För när jag står inför situationer som överrumplar mig så förlorar jag nästan alltid marken och måste studsa en stund på botten innan jag kan samla ihop mig eller tvärtom upp i himlen och ramla ner, fast jag är vuxen, fast jag är stor nu!
 
Jag vet inte om det är bara jag som känner så här, men oavsett så är jag en känslomänniska, önskar jag slapp vara det många miljoner gånger om, men som sagt nu blev jag ju den jag är precis nu. Högst troligt tar tiden mig vidare att hamna i andra sammanhang som formar mig vidare. Hoppas jag! Men nu, Johanna 32 år gammal gäller det att inse och acceptera sig själv, för det är i sin egen kropp, själ och känsla man ska leva i resten av sitt liv och då är det på sin plats att man står upp för sig själv och försöker älska den man är och ska fortsätta att bli.
 
 
Det är som när man hör en Meatloaf låt och direkt hamnar i armarna på sin första kärlek i sin gamla gymnastiksal, eller doften av Fahrenheit som får en att tänka på en viss person, ljudet av syrsor tar en tillbaka till första greklandsresan. sårande ord om förlorad kärlek som teleporterar ett åratal tillbaka i tiden för att känna samma smärta då som nu, Bottenlös sorg, smärta och tårar som rinner för de som inte längre finns som slår en som en smocka i en förnimmelse. Om man har tur eller otur, för det andra är alltid nytt som sen ska bli minnen och erfarenheter. När det saknas referensramar blir det något som känns som kaos. När hjärtat brister igen inför en ny situation. Det kommer att pågå tills jag dör för det är väl det som kallas livet?
2012-05-18
10:26:00

Bandanan


Angående bandanan jag hade i förra inlägget. Bilden är inte arrangerad utan jag går omkring sådär ofta. Har en massa olika färger och tycker det är så skönt och känner mig lite cool. Har det ibland på jobbet också. Favoritknyten är ju med knuten mitt på huvudet fram och så lirkar man in banden under som sen lossnar lite kaxigt :) Junie tycker det är ok att ha så, fast bara hemma. Vilket får mig att minnan min mammas rosa tights hon skräpade omkring i hela 90-talet. Man skämdes ju ögonen ur sig! Och jag minns att jag sa samma sak, att okej dah, här hemma, INNOMHUS! Men hon hämtade oss på fritids, gick ut med hunden och hade säkert på sig dom på typ Hem & Skola möten också. För hon gjorde väl som hon ville, ( måste fråga mamma om hon verkligen tyckte de var snygga?!) Så jag går i hennes fotspår och det hör till att tycka ens föräldrar är lite pinsamma då och då. Det får de tåla!