ME&MY

Mario parkerar alltid utanför dörren, hittar på egna P-platser, skämmigt!


Fiffigt telefon nummer va?


Inga skor på bordet Millie, vi är på finrestaurang!!


Hohoo, varför så folktomt tro?


Gamla sockerbruket


Jag är uppvuxen i ett litet brukssamhälle mitt på Gotland som heter Roma. I Roma fanns och finns fortfarande endast ett matställe; Klosterbrunnen, hette den när jag var liten. I folkmun kallad Korvan, som från början var en liten korvkiosk utanför järnvägstationen. Hur som helst, var det  vår enda "restaurang" och det var en stor dag för alla Romabor när de började bakas pizza där, innan åkte man 2 mil, ända in till Visby för att sen värma den i ugnen när man kom hem. Korvan var en samlingspunkt, hjärtat i Roma om man räknar bort det enorma sockerbruk som gjorde samhället levande. (Nedlagt 1996) På skolavslutningen fick jag, bror och kusinerna pengar för att få avnjuta finmat på deras uteservering. Mycket mycket lyxigt!

Igår efter tågäventyret tog jag med min familj för ett studiebesök på Korvan, det är som om tiden stått stilla och trots alla ägarbyten har Brunnen som den numera heter, samma själ, samma känsla, i den exklusiva träpanelen syns ännu märken av en svunnen tid och fläkten skramlar tryggt i den våtrumstapetklädda toaletten, samma tapet, samma toasitts som jag en gång för länge sedan kräktes i efter att olovligt blivit bjuden på alkohol av en äldre förmåga bakom ryggen på serverings personalen.

Om det berättade jag inte för Cookie, men jag försökte förmedla hur det en gång var, hur det ännu kan vara. Att alla inte har en pizzeria i varje gatuhörn och att ugnsbakad chevréost ( Junies favorit förrätt) inte ens var påhittat. Att kläderna oftast ärvdes eller inhandlades på Domus eller med tur på trendiga JC. Att man var tacksam över en flaska läsk ( självklart backläsk) på kalas och att kyckling var festmiddag. Tacos en fluga och mackaronilåda vardagslyx. Tänk vad samhället förändrats sedan jag var liten, är trots allt bara 26 år, sen är det självklart skillnad att växa upp i en storstad som Junie gör nu. Det finns många fördelar med det, men jag tänker nu på vad jag fick som jag inte kan erbjuda mina barn idag.

Vi kunde leka helt fritt, gå själva till kiosken, bygga kojor i skogen. jag hade egna hästar, familjen både hundar och katter, ett jätte umgänge, hur många barn som helst att leka med, det var bara att gina över gårdarna och ringa på. Jag växte upp i en villa med en jätte trädgård, med gungställning, sandlåda, gräsplan för 7 manna fotboll och trädgårdsland med vinbär, hallon, morötter, smultron mm. Vi plockade päron, äpplen och fläder till osynlighetssaft från de egna träden och hade en hel lada att busa i på tomten. I lägenhet bodde en bekants farmor, i storstaden Visby. Hon var den enda jag kände till som bodde på det konstiga viset.. Jag har massor mer att skriva men avrundar här, minnena blir så färska då jag ser och tom kan ta på min barndom, mycket är oförändrat. Som jag nämnde innan om Korvan, tiden har stått stilla i vissa avseenden. Det är en egendomlig känsla, mysig men ändå lite creepy. Punkt.