ME&MY

Nej jag är tant! Vilken tur för mig att tanten är på tapeten nu så att jag får känna mig lite inne. Jag och en kompis till mig som också var ung när hon fick barn brukade alltid skoja och spela på det när vi var ute och festade på den tiden det begavs. Vi skålade och sa att nu tar vi tillbaka svunnen ungdom precis som alla fördomar sa. Vi kunde driva om oss själva och vår situation. Men egentligen tyckte jag att det var ganska tufft, eller svårt ska det heta på vuxet språk. För mig var det inte det svåra att vara förälder utan man kämpade hela tiden mot omgivningens synsätt. För att man var ung hade man minuspoäng och placerades i ett fack. Alltid när jag träffade nya människor så blev de först chockade över att jag hade barn (eftersom jag var så ung och rynkfri på den tiden), skulle oja ”det kunde jag aldrig tro bla bla” Sen, egenstatistiskt sett var följdfrågan alltid, 9 av 10:”Är du ihop med pappan?!” Alltså innan frågor som jag får nu när jag är ”gammal” har du tjejer eller killar, hur gammal osv..

När man är så ung som jag var när jag fick Junie så har man gått igenom en del och jag tror att efter som jag var så ung fastande jag lite i rollen och nu när stämpel är urtvättad har jag svårt att förlika mig med det!? Jag är inte tillräckligt ung längre. Jag är som alla andra föräldrar. Jag är en i gänget. ( inte riktigt med tanke på att jag kläckt 3 innan trettio, det får man höööra) Vilket jag alltid önskat och den respekten är rogivande och allt runt omkring föräldraskapet i sig nu egentligen. Man har vanan inne. Men att bli äldre känns kluvet. Jag har en jämngammal vän som fick förkläde och kökshandukar i födelsedagspresent när hon fyllde 26 och hon blev så glad! (Ja det var svenskt tenn men ändå)Jag tänkte direkt, köper någon jävel en kökshanduk till mig på min födelsedag så hänger jag mig i den! Men nu, tja inte helt fel alls. ”Snygg handduk hörru du, tack på riktig! ”Ska vi ses nästa vecka och sticka en ful halsduk tillsammans och ha det trevligt?!” Åmajgad! Men det är vad som hänt med mig. Massa saker händer med mig just nu. Jag genomgår en förvandling. Jag gör saker jag inte förut gjorde eller jag gjorde dem för att jag var tvungen, skillnaden idag är att jag vill. Jag orkar inte ens vina på en vardag längre, det säger ju allt! Jag gjorde det i måndags i och för sig, på ”tjejtisdagen” men kl. 23 var det definitivt över. Förr satt man kvar och slira tills man blev utslängd. Sen är jag manisk i mitt hushålle som Lotta på Bråkmakargatan kallar det. Jag fixar och donar och VILL det? Jag lyckas inte ens bli tillräckligt bitter för att starta en fight med Mario längre, för att jag vet våra roller och för att jag först nu insett att det är självvalt det mesta. För han gör det inte lika bra som mig och bra på andra saker, ni förstår. Men det har varit en lång process som ändå är helt oförklarligt nyss. Vad hände men min ungdom, mina pattar och min naivitet. Mitt smink? Alltså jag sminkar mig nästan aldrig och gör jag det får jag Mario efter mig direkt och barnen och kollerger ger komplimanger så man blir glad och tänker att man ska bättra sig. Men jag gillar det, alltså jag hade gärna sett yngre ut det förnekar jag aldrig och jag borde verkligen raka benen oftare, det är ett faktum. Men jag skulle inte med vilje vilja vara yngre i skallen även om vissa moment innebär regelrätta tantbrott och brodderi. Fanen, jag är i smeten nu, sen kommer gräddhyllan eller?