ME&MY

Det är så lustigt hur allt ter sig och hur tid och sammanhang formar en till den man blir, egentligen inte alls konstigt utan något de som gått före alltid påpekat, det blir annorlunda, du blir annorlunda! Ja jag är annorlunda! Jag har nog inte mognat som jag kanske velat uttrycka det, utan mer blivit kompis med mig själv och med vem jag är, varför jag är jag . Det är nog det som händer när livet blir längre och rikare på erfarenheter.
Mycket handlar om acceptans och att kunna styra sina impulser. Det har jag blivit både bättre och sämre på beroende av var mina känslor tar mig. Jag väljer mina strider, inte för att jag krigar men ni förstår. Jag sorterar bort, lägger till där jag brister och försöker hitta en balans. Skillnaden nu är att jag respekterar mina känslor mycket mer och försöker utreda och lösa knutarna även om det tar tid, det får ta tid.

 

Men jag känner mig precis som förut lika dum och skamsen inombords med en djävul på axeln som påtalar att jag överdriver och är egoistisk, men slår bort hjärnspöket som för mig kallas självförakt och försöker stå upp för mig själv och mina beslut; ”Att jag känner så här för att jag är jag och det är ok!” För när jag står inför situationer som överrumplar mig så förlorar jag nästan alltid marken och måste studsa en stund på botten innan jag kan samla ihop mig eller tvärtom upp i himlen och ramla ner, fast jag är vuxen, fast jag är stor nu!

 

Jag vet inte om det är bara jag som känner så här, men oavsett så är jag en känslomänniska, önskar jag slapp vara det många miljoner gånger om, men som sagt nu blev jag ju den jag är precis nu. Högst troligt tar tiden mig vidare att hamna i andra sammanhang som formar mig vidare. Hoppas jag! Men nu, Johanna 32 år gammal gäller det att inse och acceptera sig själv, för det är i sin egen kropp, själ och känsla man ska leva i resten av sitt liv och då är det på sin plats att man står upp för sig själv och försöker älska den man är och ska fortsätta att bli.

 

 

Det är som när man hör en Meatloaf låt och direkt hamnar i armarna på sin första kärlek i sin gamla gymnastiksal, eller doften av Fahrenheit som får en att tänka på en viss person, ljudet av syrsor tar en tillbaka till första greklandsresan. sårande ord om förlorad kärlek som teleporterar ett åratal tillbaka i tiden för att känna samma smärta då som nu, Bottenlös sorg, smärta och tårar som rinner för de som inte längre finns som slår en som en smocka i en förnimmelse. Om man har tur eller otur, för det andra är alltid nytt som sen ska bli minnen och erfarenheter. När det saknas referensramar blir det något som känns som kaos. När hjärtat brister igen inför en ny situation. Det kommer att pågå tills jag dör för det är väl det som kallas livet?